Komma ihåg namn

Idag ska jag bara göra ett tillkännagivande. Det är såhär:

Jag är sjukt dålig på att komma ihåg namn, och detta har upplevts av minst 10 personer. Det skulle vara sjukt gött om ni när ni presenterar er kommer på någon ordlek, eller något som utmärker ditt namn, så jag kommer ihåg det. Mimmi är ett bra föredöme, eftersom hon när hon sa vad hon hette sa att hon skulle klä ut sig till Mimmi Pigg någon gång, och därför har jag kommit ihåg det. Ett exempel åt andra hållet är t.ex. Rebecka Szemenkar, som jag aldrig kom ihåg namnet på, men det är nog mest mitt eget fel....? och Teater-Josefin, som jag aldrig kom ihåg namnet på. Random, men sant.

Vad man vill ha

Dagens ämne är begär. Inte begär i bemärkelsen "Jag vill verkligen ha ett choklad nu" utan i bemärkelsen "Jag vill att mitt liv ska bli så här". Min tanke går ungefär såhär. Jag vill, tänker jag oftast, ha ett liv som är avslappnat, utan stress, och med mycket kärlek och lycka. Detta är det jag strävar efter. Fast (Joel Fast?) ibland känner jag att jag verkligen vill ha ett liv där det händer en hel del, där det finns intriger, där folk sviker och blir svikna, bedrar och blir bedragna, luras och blir lurade, fast även där de älskar och blir älskade.

Egentligen så är det nog oftast så att folk säger att de vill ha ett lugnt liv och bli lämnade ifred, när de egentligen vill så att säga, bli förda bort och känna sig levande, det tror i alla fall jag. Problemet är egentligen risken med allt, och därför känner nog många som jag sade precis. Risken ligger i att man hamnar där, i sen 30-årsålder, ensam och oälskad. Därför måste man ändå se sig omkring ibland och tänka, "Är det här rätt för mig?", och då kan man undvika en hel del sorg i sitt liv. Till slut handlar det ändå bara om att leva sitt liv och försöka att inte dö på kuppen, vilket är svårt eftersom vi alla kommer att dö ändå.

Det jag tänkte säga var att man egentligen aldrig vet vad man vill ha, inte ens när man har det, så därför ska man försöka vara nöjd med det man har, och om man inte blir det ska man inte sätta sina mål för högt, det håller inte i längden.

Collagefilmer

Idag ska jag tala om begreppet Collagefilmer. Filmer såsom "American Pie"-serien, "Accepted" och "Van the Man". Dessa filmer är verkligen de filmer jag gillar mest, inte för att de möjligtvis är så genialiska, inte för att de har någon jätte-djup mening, utan för att de gör mig glad. De visar på att filmer kan vara bra, utan att vara överspelade, mörka, filosofiska, experimentella etc. Istället visar de att man kan bygga en film på lycka, kärlek och gemenskap.

Det finns de som kritiserar dessa filmer och kallar dem töntiga. Till dessa personer säger jag, är inte alla action-filmer ofantligt mycket töntigare? Är inte dessa filmer, som bygger på snabba klipp, idiotiska handlingar, adrenalin och testosteron mycket fånigare? Allt de filmerna handlar om är att tillfredställa vissa personers behov av specialeffekter och saker som sprängs.

Collagefilmer är inte något man ska dissa, innan man tänker på vad man själv kollar på. Enligt mig är det de filmer som verkligen gör mig glad, som man kan sätta på och känna sig inspirerad av. Fast alla regler har undantag, och i collagefilmers värld är det "Pledge This" denna helvetets avkomma, som också har en av världens mest meningslösa personer i världen i huvudrollen, Paris Hilton. Se inte "Pledge This".

Collagefilm måste-se lista:

*Van the man
*American Pie (se iallafall ettan och tvåan, kanske trean, resten är valbara)
*100 Girls
*Accepted
*Not another teen-movie (är verkligen en sådan, trots namnet :D)
*Sorority Boys
Listan vore längre, om jag inte hade haft väldigt dåligt minne.

Dagens musik kan lika gärna vara Sublime

Förändring

Förändring, känn på ordet. Är det inte en av de mest betydande sakerna i alla våra liv? Vad är vårt liv utan förändring?