Han ser, såsom du och jag
det gyllene skenet från solen igenom molnen,
där de faller och får platsen att verka utvald av himlen
som om den vore speciell
Han ser, likväl förstår han inte
att denna plats, som en gång var så betydelsefull
nu bara är en upplyst plats, en utvald plats,
men ändå bara en plats bland alla andra
Han såg, när du och jag var eviga
våra lyckliga ansikten då vi levde
omgivna av brandgula och blodröda löv
vår kärlek blomstra i denna döendets tid
Han såg, saker förändras
saker dör, den mörka tiden kom
värmen i våra hjärtan blev som kylan utomhus
vi delade inte längre samma åsikt, vi blev istället du och jag
hon och han, den och den
Han vet, tiden läker
de sår vi får, även de sår på våra upprivna hjärtan
de sår på vår heder, på våra samveten
också de sår som aldrig funnits där, men likväl gör ont
Han vet, i denna återuppståndelsens tid
att vi kommer förbli, även om vi ansågs döda
att vi kommer leva igen, vi, inte du och jag, inte han och hon, inte den och den

Vi